Det finns ett ögonblick i varje människas liv, eller åtminstone för varje själ som har modet att titta på sig själv i spegeln, då man inte kan undvika att fråga sig: Hur kom jag hit? Vilka beslut, vilka små val, vilka sekunder av svaghet och självrannsakan har fört mig till denna punkt, denna verklighet som jag nu måste konfrontera? Och trots att det är en fråga som ekar i mitt inre utan någon verklig mening, är det en fråga som måste ställas. Vad har jag gjort?
Jag ska vara ärlig. Jag vet inte ens varför jag köpte "My cousin is a Femboy". För mig är det fortfarande en gåta. Det var inte ett beslut jag kan förklara på ett rationellt sätt. Det finns inget som direkt talar emot det — det är en visuell roman, en så kallad hentai full av explicit material som helt klart gör sitt jobb på den fronten. Men när jag stannar upp och reflekterar över det, när jag ser på det som ett val jag gjorde, ser jag det för vad det egentligen är: ett symptom på något mycket större och mycket mörkare som ligger djupt inom mig. Och det skrämmer mig.
Varför gjorde jag det? Vad var det i min själ som var så tomt att jag trodde att en animerad femboy kunde fylla det? Jag ser på mig själv, jag ser på mina val och jag ser... ingenting. En spegel av ensamhet. En brunn av tårar, fylld med skam, förvirring och ett förlorat hopp. Det är som om någon tog bort ansiktet från mitt inre, som om jag inte längre vet vem jag är eller vad jag letar efter. Och det värsta är att jag inte vet om jag någonsin kommer att förstå varför jag gjorde det här.
Men här står jag. Spelet är redan köpt. Jag har redan lagt tid på att klicka igenom de otaliga dialogerna som leder till de där små stunderna av visuell tillfredsställelse. Och ändå, i hela denna digitala värld där animerade femboys och explicit material finns tillgängligt i överflöd, valde jag att köpa detta spel. Jag valde att slösa bort en del av min dyrbara tid på att konsumera detta, en tid jag aldrig får tillbaka. Det känns som om min själ också har blivit en del av denna förlorade tid. En tid som nu förlorat sitt syfte.
Om jag skulle få en andra chans, skulle jag antagligen göra exakt samma sak. Jag skulle köpa det igen utan tvekan. Jag skulle starta spelet och börja hoppa över alla dialoger för att snabbt nå de korta sekvenserna av sexuella bilder — bilder som jag kan hitta på många andra ställen på nätet utan att behöva betala för. Och ändå, trots att detta är så uppenbart och enkelt att få tag på, känns det som om jag behövde just detta specifika spel för att... vad? För att fylla ett tomrum? För att hitta någon slags tröst i mitt eget mörker?
Jag kan inte förklara det. Jag kan inte förklara varför detta lilla spel med sina konstiga karaktärer och bisarra scener skulle vara något jag behövde i mitt liv. Men när jag tänker på det, när jag verkligen rannsakar mig själv, inser jag att jag inte bara köpte ett spel. Jag köpte mig själv en flykt. En snabb väg ut från verkligheten, där jag kunde tillåta mig själv att sjunka in i en värld av illusioner, där jag för en stund kunde känna mig mindre ensam.
Och ändå, när jag blickar tillbaka på den tiden jag spenderade på detta, finns det inget som återvänder. Den där tiden är förlorad, borta för alltid. Det är som att släppa ut sand i vinden. Vad har jag vunnit? Vad har jag fått för allt detta? Ingenting, verkligen. Och kanske det är den största ångesten av alla — den känslan av att jag förlorade mer än bara några timmar av mitt liv. Jag förlorade något mycket mer värdefullt. Jag förlorade mig själv.
Det är en sorglig sak att inse, men det är också en viktig en. För när jag funderar på varför jag gjorde detta val, när jag tänker på min egen brist på verklig mänsklig kontakt, inser jag att det är här det går fel. Vi lever i en tid där vi söker efter snabb tillfredsställelse, där vi försöker fylla våra liv med konsumtion av bilder, ljud, och nöjen, och samtidigt undviker vi den verkliga smärtan av ensamhet och det faktum att vi inte har något annat att göra än att konfrontera oss själva.
Kanske var det jag verkligen letade efter i detta spel inte en femboy, inte en fantasivärld fylld med lust, utan något mer grundläggande: en känsla av att vara sett, att vara förstådd, att vara bekräftad. Men det finns ingen femboy som kan fylla det tomrummet, ingen digital karaktär som kan ge mig den närhet jag behöver. Och här är den största tragedin av alla: Jag fortsätter att söka, att konsumera, att fly från mig själv, och ändå förlorar jag mer och mer av min själ på vägen.
Det finns något trasigt inom mig. Något som längtar efter känslor, efter upplevelser som ligger bortom räckhåll, som aldrig riktigt kan uppfyllas. Jag känner det varje natt när jag ligger i sängen, när jag blundar och hör ekot av min egen förtvivlan. Varför finns det ingen verklig femboy att vara med? Och varför måste jag fortsätta söka efter en illusion?
Jag kan inte förklara vad det är jag vill ha. Jag vet bara att inget som jag har försökt fylla mig med kommer att göra mig hel. Inget spel, ingen bild, ingen animation kan lindra det tomrum som jag bär på. Det är som att jaga efter en skugga, för jag kommer aldrig att kunna fånga det jag söker.
Och trots detta — trots denna medvetenhet — vet jag att jag skulle göra exakt samma sak igen. Jag skulle köpa spelet en gång till. För i slutändan är det inte vad spelet egentligen erbjuder som jag söker. Vad jag söker är något som inte finns där. Och det är kanske den största tragedin av alla — att vi alla är fångade i våra egna cykler av konsumtion, i våra egna världar av illusioner, där vi hoppas på att något, något, ska fylla det tomrum vi bär på inuti oss.
Men tyvärr, inget fyller tomrummet. Och det är den största sanningen av alla.
